Vid åtta tillfällen gjorde några av oss detsamma; kom till Scalateatern cirka 30 minuter innan vår entré (som var ungefär kl 22, eller 17 vid matinéföreställning). Sedan väntade vi. Sjöng upp lite. Kollade stämmor. Strax innan gick vi ner i logen, klättrade ner i en mörk trappa och väntade på att ensemblen på scen skulle sjunga om ”Satans fel…” – för det var vår ledtråd. Då var det dags för oss. Och då var det bara att tåga in på scenen, euforiskt frikyrkliga, och sjunga om att allt är ”Bögarnas fel…”. Total scentid kanske 3 minuter och sen åkte vi hem.
Det låter smått galet och det var det också – och väldigt, väldigt roligt! Vi är så glada att vi fick chansen att medverka!
Vid vissa föreställningar hade Grotesco en överraskningskändisgäst och vi passade (givetvis) på att ta ”groupies” med två av dessa;
Cecilia, Maria, Ika, Erik, Åsa, Cecilia, Isabel tillsammans med Tommy Körberg. Tommy lärde sig snabbt en stämma till ”Bögarnas fel” och körade med oss på scenen.
Ika, Lisa, Cecilia, Magdalena, Isabel samt (lite väl dolda) Åsa och Maria tillsammans med Magnus Härenstam (som under muntra utrop undrade varför det stod några vitklädda tjejer i logen och tryckte).